Folk kallar mig Emma

Jag tänkte berätta en ganska sorgens bit i mitt liv, mest bara för att ni ska veta vem jag är och för att jag ska vara öppen i bloggen.


År 2000 så hände nått tragiskt i mitt liv, min Älskade mamma gick bort.
Två år innan hade hon fått ett sådant besked som ingen av oss skulle önska oss nämnligen cancer. Tyvär var det även en sån där elakartad cancer och jag visste vid 9 års ålder att min mamma aldrig skulle bli frisk.
Men vad tänker man vid ålder 9 år? Klart jag inte förstod hur allvarligt detta var.
Mamma har cancer men hon kommer ändå leva hela livet precis som vanligt.

Den natten då mammas hjärta slutade slå så ser jag bara allt i ett snabbt bildspel. Jag minns inte allt som hände bara korta bittar av den natten/morgonen.

Den natten/morgonen förändrade hela mitt liv, allt vändes bara upp och ner och jag var bara 11 år som inget annat kunde göra än att hoppas att allt skulle vara påhittat eller bara en mardröm.
Innan hon dog fanns ju tankarna att dör mamma så kan inte jag leva.
Nu 7 år senare så är jag hur lycklig som helst=).

Jag bor inte kvar hos pappa eftersom han inte längre efter mammas bortgång var kapabel att ta hand om mig och min 2 år äldre syster.

Idag bor jag hos min fosterfamilj (min morbrors föredetta tjej) och trivs.

Jag känner mig dum som aldrig skänker pengar till cancerfonden, det ska bli ändrig nu!
Cancer är en hemsk sjukdom, men något som jag lärde mig av min mamma var att man ska kämpa in i det sista=)